Jeeij Massé!
De senaste dagarna har vi vandrat till olika byar och gjort open airs, typ gatuevangeliserat med draman, vittnesbörd och predikan m.m. I förrgår gick vi till en by som var helt onådd och turligt nog var alla samlade för ett bymöte så vi fick vara med där och vittna för dem.
Igår besteg vi ett berg som var jättebrant, det kändes som att vi aldrig skulle komma till toppen men så tillslut kom vi äntligen upp och den utsikten vi fick var helt klart värt besväret.
Idag är det lördag här och det är då Nepaleserna går till kyrkan. Vi delade upp teamet i två grupper och gick till en kyrka var. Vår grupp gick till den lilla kyrkan som var i ett rum stort som hälften av vårat vardagsrum ungefär där vi trängdes med ca 40 andra besökare som gladeligen sjöng och prisade Gud ända från tårna. Vi gjorde ett drama på en knapp kvadratmeter (!!!), Christian delade ett vittnesbörd och jag fick predika. Jag gjorde hjärtat-predikan som jag gjort förut hemma bara att den blev lite mer Nepalistyle. Efteråt stannade vi kvar och lekte med barnen. Jag och Katy bad för en gammal kvinna som kom fram till oss och pekade på hennes knä och visade att hon hade ont. När vi hade bett klart sken hon upp och gick iväg. Så jag hann aldrig få något svar eller tecken på om det var bra men jag antar det?!
Idag skiner solen igen, skönt! Både igår och i förrgår var det lite mulet och det blir så vansinnigt kallt om inte solen får värma upp lite under dagarna iallafall.
Annars har vi det bra här, börjar vänja sig vid att ...man bara kan duscha en eller max två gånger i veckan. Och att kläderna blir så rena som man tvättar dem, så de gäller o gno ordentligt. Att strömmen och vattnet är begränsat, men när det väl kommer på blir man nästan barnsligt glad. (Fast samtidigt gillar jag att tända ljus på kvällen när strömmen är borta.) Att mornar och kvällar innebär EXTREM KYLA. Hur som helst, visst man kan undra varför vi byter det här mot svensk standard men jag tycker verkligen att det här är så nyttigt. Jag har aldrig någonsin varit så nära en kultur som denna för en så lång tidsperiod och det lär mig verkligen att uppskatta och vara tacksam för allt det jag har där hemma. Som dessutom faktiskt väntar på mig o som jag får komma hem till om några månader. Så så farligt är det ju inte. Men vi får väl se med tiden om jag ändrar mig, om några veckor kanske jag skriver värsta Nepal- klago-inlägget *hoppas inte*. Då får jag väl påminna mig om det jag skrev nu.
Saknar min familj, mina vänner, mitt jobb och min församling. Men jag vet ju att ni finns där när jag kommer hem. Så det är mer som att jag ser fram emot er ;) massor med kramar till er!
Igår besteg vi ett berg som var jättebrant, det kändes som att vi aldrig skulle komma till toppen men så tillslut kom vi äntligen upp och den utsikten vi fick var helt klart värt besväret.
Idag är det lördag här och det är då Nepaleserna går till kyrkan. Vi delade upp teamet i två grupper och gick till en kyrka var. Vår grupp gick till den lilla kyrkan som var i ett rum stort som hälften av vårat vardagsrum ungefär där vi trängdes med ca 40 andra besökare som gladeligen sjöng och prisade Gud ända från tårna. Vi gjorde ett drama på en knapp kvadratmeter (!!!), Christian delade ett vittnesbörd och jag fick predika. Jag gjorde hjärtat-predikan som jag gjort förut hemma bara att den blev lite mer Nepalistyle. Efteråt stannade vi kvar och lekte med barnen. Jag och Katy bad för en gammal kvinna som kom fram till oss och pekade på hennes knä och visade att hon hade ont. När vi hade bett klart sken hon upp och gick iväg. Så jag hann aldrig få något svar eller tecken på om det var bra men jag antar det?!
Idag skiner solen igen, skönt! Både igår och i förrgår var det lite mulet och det blir så vansinnigt kallt om inte solen får värma upp lite under dagarna iallafall.
Annars har vi det bra här, börjar vänja sig vid att ...man bara kan duscha en eller max två gånger i veckan. Och att kläderna blir så rena som man tvättar dem, så de gäller o gno ordentligt. Att strömmen och vattnet är begränsat, men när det väl kommer på blir man nästan barnsligt glad. (Fast samtidigt gillar jag att tända ljus på kvällen när strömmen är borta.) Att mornar och kvällar innebär EXTREM KYLA. Hur som helst, visst man kan undra varför vi byter det här mot svensk standard men jag tycker verkligen att det här är så nyttigt. Jag har aldrig någonsin varit så nära en kultur som denna för en så lång tidsperiod och det lär mig verkligen att uppskatta och vara tacksam för allt det jag har där hemma. Som dessutom faktiskt väntar på mig o som jag får komma hem till om några månader. Så så farligt är det ju inte. Men vi får väl se med tiden om jag ändrar mig, om några veckor kanske jag skriver värsta Nepal- klago-inlägget *hoppas inte*. Då får jag väl påminna mig om det jag skrev nu.
Saknar min familj, mina vänner, mitt jobb och min församling. Men jag vet ju att ni finns där när jag kommer hem. Så det är mer som att jag ser fram emot er ;) massor med kramar till er!
Kommentarer
Postat av: Cia
Jag tycker ni gör en fantastiskt resa med allt vad det innebär ! Tänker på er! Ser fram emot att ses igen i vår! Kram Cia
Postat av: Otto
Härligt skrivet... får tårar i ögonen av 1) längtan till Nepal och 2) av det ni gör och det kommer ge ringar på vattnet bland männinskor omkring er både i Nepal, Sverige och ... vem vet var?? Välsignelser!
Svar:
Louise Harrysson
