harryslillaresa.blogg.se

 

Kära nån, vi har haft två galna dagar här på basen. I söndagsmorse skulle alla samlas i Tinen (vår lektionssal) och där fick vi reda på följande... "Från och med nu börjar outreachprepp. vilket betyder att vi kommer låtsats att ni är på outreach med allt vad de kommer innebära..

Regler:

Ni måste klä er enligt den klädkod som gäller i resp. land, (vilket innebär att man inte får visa axlar eller knän).

Killar och tjejer får inte röra varann så som kramar, highfive m.m. (Det anses oförskämt i några av dessa länder.)

Rikta inte fotsulorna mot någon*.

Lyssna på era ledare.

Kom i tid.

 

*Att visa undersidan av foten mot någon t.ex. när man sitter ner innebär ungefär samma sak som att peka finger. (Indien, Nepal).

 

Det har alltså pågått en tävling med massor utav olika deltävlingar, för varje vinst samlade vi poäng och bröt man mot någon av reglerna  fick man minus poäng. Det första vi gjorde var att åka till kyrkan 1,5 timma innan de började, sen bad vi och satt där och väntade. Tydligen är väntan något man behöver tränas i, eller tydligen det vet jag iof redan. Efter två månade med ett team i Afrika lärde jag mig ganska snabbt att väntan o tålamod är mer än nödvändigt i icke-västländer eftersom att tidsplanering inte riktigt existerar där. När vi kom hem från kyrkan hade vi massa olika tävlingar för att samla poäng till vårt team. Bl.a. monkey-pass, 1-minute speach (utan att säga, eh, like m.m.), vattenpass, o massa andra lekar. Sen under lunchen fick vi veta att vi hade 15min på oss att vara "redo" på parkeringen..(vad nu det innebär?) Hela de här två dagarna har det varit så att vi inte har vetat någonting om vad som ska hända eller när. Inte ens våra ledare utan det har bara varit Sarah vår base-leader som vetat. Allt för att skapa ett så "naturligt" scenario som möjligt. För så kan det verkligen vara att man är någonstans och man undrar vad som ska hända här next men då gäller det att plocka fram det där tålamodet... vilket är lättare sagt än gjort. Hur som helst, på kvällen blev vi nerskjutsade till waikiki i våra team och fick göra olika uppdrag bl.a. open air, gatuevangelisation m.,m.

 

På natten till måndagen blev vi väckta halv fyra på morgonen, vi hade en kvart på oss att va redo o samlas i Tinen. Där fick vi nya uppdrag, bl.a. skulle vi gå en bönevandring. [zoombietrött] men det gick.. efter ett tag kom vi till en park, där var det ytterliggare några tävlingar. #mörkt.trött.menViKomTvåa#

 

Efter det gick dagen i ett, vi hade baseworship med julsånger,  efter det lecture med massa outreach info, sen en halvtimmas lunchrast, o efter det skulle alla ner till Universitetet. Där skulle vi delas in i grupper och hålla en lektion med nybörjar engelska för japaner, vi hade 15min att bestämma vad vi skulle göra. När 15 minuter hade gått och vi hade planerat upp en lektion i vår grupp fick vi veta att det inte var sant och det också bara var outreach prepp. I vissa team bl.a. kambodja kommer de att få undervisa en hel del engelska. På riktigt alltså, men nu var det bara ett fejk-scenario.

 

När vi kom tillbaka från universitetet överraskade ledarna oss med följande: Tinen hade förvandlats till en marknadsplats i Indien, det luktade rökelse, spelades musik, de låg skräp över allt på marken, och var fullt med indier över allt.  De ville sälja smycken, var super när-gångna, tiggde om pengar och mat, skrek och allt var helt kaos. Alltså ärligt talat, jag trodde inte att man kunde framkalla en fejkad kulturchock i mig som  faktiskt är ganska berest. Men tro mig, det kunde man tydligen. Fast att det bara var i tinen så var det så sjuukt verkligt.

 

 

Hur som helst, vårat team lyckades samla på sig så mycket poäng så att vi tillome VANN! Weehow!

1.Nepal

2.Indien

3.Kina

4.Kambodja

 

Detta ska firas med en strabuckskaffe! Go jul.

 

Ja vet, det är ju några veckor kvar, men ja övar, vill ha lite julstämning.