harryslillaresa.blogg.se

Idag har vi fått våra scheman, och gått igenom lite basics. Sen skulle alla dela sitt Testimony, typ att man berättar något Gud har gjort i ens liv, eller hur man blev kristen till exempel, eller ah typ nått sånt. Ja blev så klart rätt nervös när ja insåg att ja helt oförberett skulle behöva prata inför hela klassen på engelska. Men tack käre Gud det gick bra. Det tog sjukt lång tid o gå igenom allas testamonies (vi är 40 students) o ja tänkte först att de skulle bli så långtråkigt efter ett tag, men ärligt talat varje story var verkligen intressant. Jag förundrades över hur alla vågade vara så öppna o verkligen dela väldigt personliga händelser. Det var flera som berättade att de haft problem med droger, alkohol, övergrepp, föräldrar som varit otrogna och lämnat familjen och massa andra hemska saker men att Gud verkligen mött dem på botten och de fått sina liv helt förvandlade. Det är kanske svårt för en del och tro att såna saker även kan hända i kristna familjer även om alla de här fallen inte gällde just kristna familjer men i alla fall. Jag tror det är viktigt att vi som kristna inser att vi bara är människor och med det kommer tyvärr också att vi som människor gör misstag. Det blir så lätt att man som kristen tror att man inte får misslyckas med någonting och gör du det så måste du försöka sopa det under mattan real quickly för du vill inte ge en dålig bild av vem du är och absolut inte visa att du faktiskt misslyckas med något. Men saningen är den att oavsett om vi är kristna eller ej så gör vi snedsteg här i livet och ingen kan någonsin leva felfritt. Jag tror att det är jätteviktigt att vi är mer öppna med våra fel och brister för annars sänder vi en helt fel bild till människor som inte är kristna av att vi är helt felfria och perfekta. Och kära någon det är vi ju verkligen inte. Men jag förstår att många okristna känner typ förakt mot kristna för att dem liksom sänder ut en bild av att dem är så pretto, o liksom felfria. Om jag inte vore kristen skulle jag nog känna samma sak och dessutom att jag då absolut inte skulle platsa i en kyrka eftersom att jag skulle känna mig typ inte tillräckligt bra. Och det är ju helt tvärtemot vad vi vill. Nu menar jag inte att vi ska gå och göra massa klumpigt eller tänja på våra gränser, allt jag säger är bara att vi ju faktiskt också gör fel och vi borde tänka om och bli mer öppna för varandra med det, eller hur? Dessutom är kyrkan en plats där vi borde kunna vara mer så, så att vi kan stötta varndra vad man än går igenom.