One night in Bangkok!
... bokstavligt talat! @ Phoenix hotel in Bangkok.
är fortfarande matförgiftad och mår pyton. Men Robin mår bra, han är snäll och tar hand on mig. Min älskade Harri!
imorn bitti bär det av mot Taiwan.. Sen vidare mot Japan för att slutligen lyfta mot Honolulu, HAWAII !!!
Katastrof-panik-svim-chock!!!
Igår (lör) efter att vi ridit på elefanter kände Robin att han fick ont i magen och mådde lite illa så vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet. På vägen tillbaka till hotellet fick jag också ont i magen och började ganska snart att må illa också. Vi la oss i sängen och kände oss riktigt kassa, vi hade båda feber och var uttorkade. Sen började jag tok-kräkas och blev riktigt dålig i magen. Efter att ha sprungit oräkneliga gånger och spytt på toan så kände jag mig svimfärdig, jag ramlar ut från badrummet och lyckas i sista stund slänga mig på fotändan av sängen. Robin kastar sig upp för att ge mig vatten men upptäcker att det är slut så han går ner 5 våningar i lobbyn för att hämta. När han är uppe igen känner han hur magen slår till och han börjar springa sista biten i korridoren för att hinna! Med en smäll svimmar han och flyger framstupa med huvudet före in i betongväggen och ner på golvet. Några killar i teamet som står längre bort i korridoren springer fram till honom. Jag hör smällen från rummet men förstår först inte men sen hör jag någon säga "vi måste säga till Lollo". Då faller polletten ner och jag springer ut i korridoren. Där ligger Robin avsvimmad och blöder från huvudet. Han är vitblek i ansiktet och när han får ur sig något är det bara svammel. Killarna bär in honom i rummet och jag skriker och är i fullständig panik/chock. Jag faller ihop på sängen och ligger och skakar medan killarna tar hand om Robin som är helt borta. Det är fler människor i vårt rum, sen bär de ner Robin och jag följer efter. I bilen till sjukhuset säger Robin att han blöder ur näsan och att det sticker, men det gör det inte. Hans händer är ihop vikta och han kan inte veckla ut dem. Alla ber och jag är rädd.
På sjukhuset (som bara är ett stort rum fyllt med patienter) stapplar vi in och alla nepaleser tittar på oss som fågelholkar. Båda stapplandes och vitbleka i ansiktet. Robin i mjukisbyxor och plåster i pannan. Jag i klädd endast Robins stora hoodtröja och ett par brallor. (Det var allt jag fick tag på innan vi skulle åka). Mascara utkletat i hela ansiktet, och med en yvig toffs mitt uppe på huvudet från allt kräkandes. Vi lägger oss båda på britsen. Robin är lugn, inte jag. Han svamlar något om att jag måste in på sjukhus. Jag måste flytta på mig, de ska undersöka Robin. Tar en annan brits, reser mig snabbt upp och kaskad-kräks i papperskorgen. Jag får höra att dem tror att vi är drogpåverkade med extacy.
Robin går på toa, kommer tillbaks och kräks i en annan papperskorg. Han får ett stort bautaplåster i pannan och massa mediciner med sig. Vi ska åka till ett annat sjukhus för att göra en cat-scan (för andra gången på DTS). Mig vill dem sätta dropp på och säger att jag måste stanna. Jag vägrar och bönar och ber för att få slippa. Jag kommer undan och vi åker till nästa sjukhus som tom har ett väntrum. Robin känner sig piggare och jag har blivit sämre. Jag kan inte följa med honom en våning upp utan ligger istället och spyr i ytterligare en papperskorg i väntrummet. Johnny stannar med mig och Spencer följer med Robin. Jag måste gå på toa, Johnny följer med mig, svimmar igen. Han bär mig till badrummet, jag singlar ner på golvet och får tag i ännu en papperskorg.
Tillbaka i väntrummet, får en tablett av en läkare men kräks genast upp den. Vi måste av någon anledning tillbaka till det första sjukhuset så vi åker dit. Jag och Robin tar en varsin brits. Vill hjälpa Robin men det går inte. Minns inget, ligger på parkeringen och kräks i... en papperskorg! Kommer tillbaka till hotellet. Vaknar klockan 3, Robin vaknar också. Försöker minnas vad som hänt.
* med reservation för div. minnesluckor.
Nu är klockan tre på dagen. Robin är öm i nacken, rumpan och armbågen. Har ett harrypotter sår mitt i pannan. Febern har gått ner, han har inte kräkts sen den gången på sjukhuset. Har inte längre ont i magen men däremot huvudvärk. Är väldigt trött och dåsig dock.
Jag har fortfarande feber och är väldigt dålig i magen. Men sen i natt när jag vaknade har jag kunnat hålla nere vätska utan att kräkas, förutsatt att jag ligger still och på rygg. Lägger jag mig på sidan blir jag illamående. Har inte ätit något sedan igår lunch, Robin har ätit några toast mackor.
Och på tal om lunch... Vi åt på en resturang igår, 10min från Javalakel. Robin beställde pizza och jag thaigryta med någon lustig krämig sås och kyckling. Tror att det var det jag blivit matförgiftad av. Robin vet vi inte, han åt samma pizza som två andra. Visserligen blev inte han lika dålig av maten men det kan ha varit att han har en mer känslig mage än de andra som också åt pizza.
Snacka om att snubbla på mållinjen när det här händer näst sista dagen. Nu hoppas vi att vi blir helt friska snart så vi kan flyga tillbaka i någorlunda skick.
Tack alla ni som ber för oss det betyder jättemycket!
( med tanke på att Nepal är ett land utan sophantering, där man slänger allt skräp på marken... Så är det väldigt lustigt att vi lyckades stöta på så många PAPPERSKORGAR! Funderar på om det kan ha och göra med att det var ett sjukhus trots allt?! Men har ändå svårt att förstå vad en inomhus papperskorg gjorde på parkeringen?!)
På sjukhuset (som bara är ett stort rum fyllt med patienter) stapplar vi in och alla nepaleser tittar på oss som fågelholkar. Båda stapplandes och vitbleka i ansiktet. Robin i mjukisbyxor och plåster i pannan. Jag i klädd endast Robins stora hoodtröja och ett par brallor. (Det var allt jag fick tag på innan vi skulle åka). Mascara utkletat i hela ansiktet, och med en yvig toffs mitt uppe på huvudet från allt kräkandes. Vi lägger oss båda på britsen. Robin är lugn, inte jag. Han svamlar något om att jag måste in på sjukhus. Jag måste flytta på mig, de ska undersöka Robin. Tar en annan brits, reser mig snabbt upp och kaskad-kräks i papperskorgen. Jag får höra att dem tror att vi är drogpåverkade med extacy.
Robin går på toa, kommer tillbaks och kräks i en annan papperskorg. Han får ett stort bautaplåster i pannan och massa mediciner med sig. Vi ska åka till ett annat sjukhus för att göra en cat-scan (för andra gången på DTS). Mig vill dem sätta dropp på och säger att jag måste stanna. Jag vägrar och bönar och ber för att få slippa. Jag kommer undan och vi åker till nästa sjukhus som tom har ett väntrum. Robin känner sig piggare och jag har blivit sämre. Jag kan inte följa med honom en våning upp utan ligger istället och spyr i ytterligare en papperskorg i väntrummet. Johnny stannar med mig och Spencer följer med Robin. Jag måste gå på toa, Johnny följer med mig, svimmar igen. Han bär mig till badrummet, jag singlar ner på golvet och får tag i ännu en papperskorg.
Tillbaka i väntrummet, får en tablett av en läkare men kräks genast upp den. Vi måste av någon anledning tillbaka till det första sjukhuset så vi åker dit. Jag och Robin tar en varsin brits. Vill hjälpa Robin men det går inte. Minns inget, ligger på parkeringen och kräks i... en papperskorg! Kommer tillbaka till hotellet. Vaknar klockan 3, Robin vaknar också. Försöker minnas vad som hänt.
* med reservation för div. minnesluckor.
Nu är klockan tre på dagen. Robin är öm i nacken, rumpan och armbågen. Har ett harrypotter sår mitt i pannan. Febern har gått ner, han har inte kräkts sen den gången på sjukhuset. Har inte längre ont i magen men däremot huvudvärk. Är väldigt trött och dåsig dock.
Jag har fortfarande feber och är väldigt dålig i magen. Men sen i natt när jag vaknade har jag kunnat hålla nere vätska utan att kräkas, förutsatt att jag ligger still och på rygg. Lägger jag mig på sidan blir jag illamående. Har inte ätit något sedan igår lunch, Robin har ätit några toast mackor.
Och på tal om lunch... Vi åt på en resturang igår, 10min från Javalakel. Robin beställde pizza och jag thaigryta med någon lustig krämig sås och kyckling. Tror att det var det jag blivit matförgiftad av. Robin vet vi inte, han åt samma pizza som två andra. Visserligen blev inte han lika dålig av maten men det kan ha varit att han har en mer känslig mage än de andra som också åt pizza.
Snacka om att snubbla på mållinjen när det här händer näst sista dagen. Nu hoppas vi att vi blir helt friska snart så vi kan flyga tillbaka i någorlunda skick.
Tack alla ni som ber för oss det betyder jättemycket!
( med tanke på att Nepal är ett land utan sophantering, där man slänger allt skräp på marken... Så är det väldigt lustigt att vi lyckades stöta på så många PAPPERSKORGAR! Funderar på om det kan ha och göra med att det var ett sjukhus trots allt?! Men har ändå svårt att förstå vad en inomhus papperskorg gjorde på parkeringen?!)
Deebrief i Tamel.
#Fredagkväll...
För första gången på två månader har jag tagit en varmdusch (ur en riktig dusch och ingen kran på väggen), gått på en riktig (egen) toalett, sovit i en säng med madrass, och kan numera gå omkring inomhus utan flera lager kläder och jacka. Med andra ord deebrief har startat! Vi är klara med outreachen och gör våra sista dagar i Nepal innan vi åker hem på måndag. Det innebär att vi har bytt basen mot hotell inne i stadskärnan för att ha lite återhämtning och utvärdering.
Idag åkte vi till Javalakel för att rida på elefanter men det pågår någon protest här (det här landet saknar regering) så vägarna var avspärrade och fulla med demonstranter och beväpnade militärer. Så det tog så lång tid innan vi kom fram att när vi väl gjorde det så var det jättesent! Det finns inga gatlysen här och man vill ju inte riktigt mörkerrida en bauta-elefant! Dessutom kom teamet iväg sent eftersom vi hade deebrief-talk ända till lunch. Så vi ska göra ett nytt försök imorn istället och satsa på att komma iväg tidigt ifall demonstrationerna håller i sig.
Något jag verkligen inte hoppas att de gör. Fick höra att förra teamet som var här råkade ut för en strejk och då står hela landet stilla plus att det tydligen blir farligt att vistas här då. Det teamet hade fått bli eskorterade med en militärstyrka vart de än skulle, bara för att det var så oroligt, folk satte eld på och välte bilar m.m. Men jag har hört att när det väl drar ihop sig mot strejk så pratas det om de långt innan. Så då skulle våra kontakter sagt något i så fall. Så förmodligen är det bara en demonstration över dagen. Det skulle ju va förargligt om vi inte kan flyga hem på måndag annars :/
Iallafall det är ganska intensivt att helt plötsligt vistas i stadskärnan när man varit så off från riktig storstads miljö på länge... Att ta sig någonstans känns ibland som att man är i ett Tv-spel och måste hoppa åt sidan för alla motorcyklar, mopeder och små taxibilar som kör på de trånga gränderna.
Tänk: finspångamarken när den är som intensivast med mest folk, lägg till en tredjedel som kör motorcykel. Lägg till ett gäng bilar och mopeder så är vi i land. När det dessutom blir mörkt gäller det verkligen att se upp!
Med tanke på hur trafiken fungerar (eller snarare inte fungerar) i det här landet så är jag oerhört tacksam att mina ögon sluppit beskåda en trafikolycka. Trots att jag varit här i två månader!
Idag åkte vi till Javalakel för att rida på elefanter men det pågår någon protest här (det här landet saknar regering) så vägarna var avspärrade och fulla med demonstranter och beväpnade militärer. Så det tog så lång tid innan vi kom fram att när vi väl gjorde det så var det jättesent! Det finns inga gatlysen här och man vill ju inte riktigt mörkerrida en bauta-elefant! Dessutom kom teamet iväg sent eftersom vi hade deebrief-talk ända till lunch. Så vi ska göra ett nytt försök imorn istället och satsa på att komma iväg tidigt ifall demonstrationerna håller i sig.
Något jag verkligen inte hoppas att de gör. Fick höra att förra teamet som var här råkade ut för en strejk och då står hela landet stilla plus att det tydligen blir farligt att vistas här då. Det teamet hade fått bli eskorterade med en militärstyrka vart de än skulle, bara för att det var så oroligt, folk satte eld på och välte bilar m.m. Men jag har hört att när det väl drar ihop sig mot strejk så pratas det om de långt innan. Så då skulle våra kontakter sagt något i så fall. Så förmodligen är det bara en demonstration över dagen. Det skulle ju va förargligt om vi inte kan flyga hem på måndag annars :/
Iallafall det är ganska intensivt att helt plötsligt vistas i stadskärnan när man varit så off från riktig storstads miljö på länge... Att ta sig någonstans känns ibland som att man är i ett Tv-spel och måste hoppa åt sidan för alla motorcyklar, mopeder och små taxibilar som kör på de trånga gränderna.
Tänk: finspångamarken när den är som intensivast med mest folk, lägg till en tredjedel som kör motorcykel. Lägg till ett gäng bilar och mopeder så är vi i land. När det dessutom blir mörkt gäller det verkligen att se upp!
Med tanke på hur trafiken fungerar (eller snarare inte fungerar) i det här landet så är jag oerhört tacksam att mina ögon sluppit beskåda en trafikolycka. Trots att jag varit här i två månader!
Summan av kardemumma del 2
Sådär ja, här kommer även Robins svar..
Vad har varit roligast?
- Att se Himalaya med egna ögon på så nära håll.
Vad är du tacksam för?
- Att vi har varit relativt friska under hela resan. Ingen har haft värsta indienmagsjukan eller något annat konstigt. Och en sak till... UNDERSTÄLLEN som vi fick av Caroline och fleecetröjan som jag fick av mamma!
Vad har varit det bästa med resan?
- Att det har hänt så mycket. Att man har sett så många helanden och så.
Vad har varit jobbigast?
- Kyla inomhus och damm överallt. Ingen tillgång till moderna västsaker.
Vad har du saknat mest?
- Bilen, friheten, familjen o jobbet.
Vem har du saknat mest?
- Alfons.
Vad har gjort den här resan "värt det"?
- Att Lollo har lovat att jag ska få en kaffemaskin när jag kommer hem förutsatt att jag tar mig igenom hela outreach-fasen.
Vilka djur har du sett?
- Hundar, kossor, buffalo, åsnor, hönor, ankor, möss, apor, getter, lamm, örnar, vråkar,papegojor, änder, leopard, tjurar, hästar, spindlar, råttor, katter m.m.
Hur så?
Nepali
Jag har lärt mig lite Nepali under tiden vi haverit här, det är inte så mycket men några fraser i alla fall. Det är roligt i början att se hur förvånade dem blir när en badeshi (utlänning) som jag pratar Nepali.. Men sen efter en stund när de lilla jag kan tagit slut och dem fortsätter att prata Nepali med mig då blir det lite akward...
Jeeij masé! - Hälsningsfras, prisa Gud!
Namaste! - Hälsningsfras, frid!
Mero nam Lulu ho. - Jag heter Lulu.
Tapaj ko nam ke ho? - Vad heter du?
Må tes borso bajo. - Jag är 23 år gammal.
Koti borso bajo? - Hur många år är du?
Mero disko nam Sweden ho.
- Jag kommer från Sverige.
Majle Robin sångå bihe gare kåhå.
- Jag är gift med Robin.
Jesu le tapailaj prim garnunza.
- Jesus älskar dig.
Jesu le prim garnunza.
- Jesus är kärlek.
Tapailaj beterå ramrå laggio.
- Det var trevligt att träffa dig.
Danjabad - Tack
Deri, deri danjanad - Tack så jättemycket.
Swagotcha - Varsågod
Ramrå - Bra
Badeshi - Utlänning
Suba - Gott
Bahini - Syster
Suntala - Mandariner
Jesu ko nauma - I Jesu namn.
Aino - Nej
Ho - Ja
Ali, Ali - Lite grann
Male bushina - Jag förstår inte?
* Nepaler nickar inte, dem vickar huvudet åt sidan. Var något förvirrande i början då det för oss svenskar betyder mera najaa..
Bön & "Fasta"
Idag har vi varit i kyrkan och haft bön och "fasta" med dem i 4 timmar. Anledningen till att jag skriver situationstecknen över "fastan" är följande..
* efter två timmar hade vi 5min paus, då man kunde passa på att dricka te och äta kex.
* "fastan" inföll mellan frukost och lunch.
Det hela avslutades med lovsång då hela kyrkan brast ut i dans, jag har en riktigt rolig video från det men det är ingen idé att jag försöker ladda upp här. Det får bli hemma sen.
Efter kyrkan gick vi hem och åt för att efter det gå till en husförsamling. Där har vi varit och är numera tillbaka på basen.
Jag är så glad att det varit lite lugnare idag och lite mer input tillskillnad från de andra dagar då de bara varit tvärtom.
Förresten, en sak ja glömde säga som pastorn berättade idag.. Vi har delat ut över 1000 traktat under 2 veckor bara här omkring i Katmandu. Och det har blivit sån respons att kyrkan har fått massor med samtal från folk som har ringt och vill bli kristna men dem vet inte hur dem ska göra. Plus att dem har många som de ska följa upp med som har blivit frälsta när vi har gjort open-airs. Eftersom det inte finns så många kyrkor här så blir det verkligen långt för många att gå så därför har dem husförsamlingar istället. Så pastorn var lite bekymrad nu när vi skulle åka hur dem skulle hinna följa upp med alla. Så hans prayerrequest var att vi skulle be för att de skulle komma fler team och att de skulle få hjälp att följa upp. Så vi bad för det.. Och nu när vi kom tillbaka till basen möttes vi upp av ett team från Norge som just anlänt till Nepal. Ibland är han snabb, Gud!
My favourite song.
I lean not on my own understanding. My life is in the hands of the maker of heaven..
I give it all to you God, trusting that you make something beautiful out of me.
And I will climbe this mountain with my hands wide open. I will climbe this mountain with my hands wide open.
There's nothing I hold on to.
There's nothing I hold on to.
Vad äter man i Nepal?!
I ett antal veckor har jag tänkt att jag skulle skriva det här inlägget, men det har liksom inte blivit av. Men här kommer det tillslut!
Vad äter man för mat i Nepal, det är ganska lätt att svara på för variationen är inte så stor. Skulle man däremot skriva vad man äter för mat i Sverige skulle listan bli oändligt lång.
Dal-bhat!
Linssoppa (dal) och ris (bhat) detta är det absoluta standard målet i Nepal och det äts morgon, middag, kväll. Till detta kan man ha olika tillbehör som tex. Kyckling eller fisk vid festtillfällen. Men det vanligaste är en varm röra med potatis, curry, ärtor, paprika, chili och blomkål som man får till.
Samosas
Samosa är ett friterat knyte med potatisröran jag beskrev ovan inbakat i sån här frasdeg som jag absolut inte kommer ihåg vad det heter nu. I storlek som en knytnäve och riktigt goda faktiskt!
Momos
Ett litet, litet knyte i mjukdeg som kokas och har olika innehåll som tex ångade grönsaker, kyckling eller get.
Roti
Är ett sorts pitabröd med potatissmak som man lägger potatisröran i som en wrap.
Papafry
Ett friterat bröd, påminner lite om nachochips. Tillbehör vid finare tillfällen.
Chowmein
Nudlar och grönsaker.
Om du går till en resturang kan du beställa momos, samosas m.m. Men här på basen äter vi dalbhat 1-2 gånger om dagen och nudlar resten.
Oj jag höll på att glömma! Chai-teet, det är supergott och serveras minst 2 gånger om dagen. Mjölk the med ingefära, kanel, koriander m.m.
Är maten stark?
På vissa ställen ja, men tyvärr nästan aldrig här på basen. Snarare tvärt om, tror det är för att de vill va snälla mot oss västerlänningar. Men ibland skulle de inte göra något med lite smak.
Vad är en Nepales favoritmat?
Nu har jag ju inte frågat alla men ändå ganska många och ALLA jag frågat har svarat: Dalbhat!
Summan av kardemumman!
Så, nu har den här "resan i resan" kommit till sitt slut (nästan, några dar kvar bara) och jag tycker verkligen det är på sin plats med en liten summering. Eftersom jag har en tendens att skriva alldeles för långa inlägg i vanliga fall så kan ni ju tänka er hur det skulle bli om jag därför skulle försöka med ett som sträcker sig över två månader... Hoppas ni inte har slutat läsa än för jag vill iallafall bara säga att allt blev inte ett bauta-inlägg. Utan här kommer istället svar på några summerande frågor...
Vad har varit roligast?
- Julafton i Daddelduhra. När vi fick paketen från Sverige och när jag julpysslade och fixade på rummet. Julfikat med julmys, pepparkakor och tomteskum var jättemysigt!
Vad är du tacksam för?
- Alla hemma som stöttat och bett för oss. Utan det vet jag inte hur vi hade orkat oss igenom den här resan.
-..Och att svenska hus har isolering!
Vad har varit det bästa med resan?
- Förutom det faktum att så många fått höra om Gud och kommit till tro så skulle jag säga... att jag och Robin har fått växa och spendera så mycket tid tillsammans, både med Gud och varandra.
Vad har varit jobbigast?
- Detta kan summeras i citatet, " When I was younger I enjoyed living on the edge. No it just makes me exhausted."
Det har varit jobbigt att åka buss och undra om man ska dö när den man älskar mest av allt i världen dessutom sitter bredvid.
Vad har du saknat mest?
- Jag har inte saknat prylar och sånt så mycket. Visst har jag väl egentligen saknat att kunna välja kläder och inte ha samma Curta dag ut och dag in. Eller att baka och laga mat. Eller jo, Medley, spinning och bodypump. Men ingenting kan mäta sig med hur mycket jag längtar efter att få ta en lång varm dusch och bli ren. Det jag saknar mest av allt är helt klart att vara ren och att inte behöva frysa inomhus! (alt. Inte behöva gå omkring med 3 lager underställ och jacka inomhus.)
Vem har du saknat mest? - Caroline.
Jag saknar henne så mycket <3
Vad har gjort den här resan "värt det"?
-Att så många människor har fått höra om Jesus och alla de under som skett när vi varit här. Att dessutom veta att det vi sett bara är en liten del av början på en stor ripple-effect. Tänk, typ ringar på vattnet.
Vilka djur har du sett?
Jag har inte sett leoparden som gick över vägen när vi åkte minibuss till Katmandu för jag sov. Och jag har inte heller sett alligatorerna som var i floden vi åkte över på väg till Daddelduhra för jag sov såklart då med. Men jag vaknade iallafall lagom till "varning för tigrar-skylten", så att.. "way-to-go-Lollo". Men jag har såklart sett en väldans massa apor och då sov jag iallafall inte för det var mitt på ljusa dan o ja va ute och gick!
Äsch då, nu blev det så där långt igen. Och jag har inte ens fått plats med Robins del än. Den kommer i del 2 när han har svarat på sina frågor.
Vi ses!
Vad har varit roligast?
- Julafton i Daddelduhra. När vi fick paketen från Sverige och när jag julpysslade och fixade på rummet. Julfikat med julmys, pepparkakor och tomteskum var jättemysigt!
Vad är du tacksam för?
- Alla hemma som stöttat och bett för oss. Utan det vet jag inte hur vi hade orkat oss igenom den här resan.
-..Och att svenska hus har isolering!
Vad har varit det bästa med resan?
- Förutom det faktum att så många fått höra om Gud och kommit till tro så skulle jag säga... att jag och Robin har fått växa och spendera så mycket tid tillsammans, både med Gud och varandra.
Vad har varit jobbigast?
- Detta kan summeras i citatet, " When I was younger I enjoyed living on the edge. No it just makes me exhausted."
Det har varit jobbigt att åka buss och undra om man ska dö när den man älskar mest av allt i världen dessutom sitter bredvid.
Vad har du saknat mest?
- Jag har inte saknat prylar och sånt så mycket. Visst har jag väl egentligen saknat att kunna välja kläder och inte ha samma Curta dag ut och dag in. Eller att baka och laga mat. Eller jo, Medley, spinning och bodypump. Men ingenting kan mäta sig med hur mycket jag längtar efter att få ta en lång varm dusch och bli ren. Det jag saknar mest av allt är helt klart att vara ren och att inte behöva frysa inomhus! (alt. Inte behöva gå omkring med 3 lager underställ och jacka inomhus.)
Vem har du saknat mest? - Caroline.
Jag saknar henne så mycket <3
Vad har gjort den här resan "värt det"?
-Att så många människor har fått höra om Jesus och alla de under som skett när vi varit här. Att dessutom veta att det vi sett bara är en liten del av början på en stor ripple-effect. Tänk, typ ringar på vattnet.
Vilka djur har du sett?
Jag har inte sett leoparden som gick över vägen när vi åkte minibuss till Katmandu för jag sov. Och jag har inte heller sett alligatorerna som var i floden vi åkte över på väg till Daddelduhra för jag sov såklart då med. Men jag vaknade iallafall lagom till "varning för tigrar-skylten", så att.. "way-to-go-Lollo". Men jag har såklart sett en väldans massa apor och då sov jag iallafall inte för det var mitt på ljusa dan o ja va ute och gick!
Äsch då, nu blev det så där långt igen. Och jag har inte ens fått plats med Robins del än. Den kommer i del 2 när han har svarat på sina frågor.
Vi ses!
Återuppväckt från DÖDEN!!!
Här om dagen när vi var på vandring till en by frågade jag Bisey som är en av våra kontakter (+tolk) här i Katmandu om han kunde berätta hur han blev kristen. Det kunde han..
När jag var elva år berättade min morbror för mig om Jesus. Jag var lite skeptisk först men sen när jag fick höra att Jesus kunde hela bestämde jag mig för att ge honom ett försök. Jag var nämligen född med en hudsjukdom och hade därför haft bölder över hela kroppen ända sen jag var liten. Många gånger tog mina föräldrar mig till templet och offrat för att jag skulle bli frisk. Jag hade besökt flera läkare, präster och häxdoktorer men alla utan framgång. Så jag började gå till kyrkan och läsa Bibeln. Men när min mamma fick reda på det sa hon att det var en skam för familjen och att hon skulle slänga ut mig på gatan om jag blev kristen. Men jag lyssnade inte på det utan fortsatte att be till Jesus. Jag bad att min familj skulle bli kristen också. Ett år senare gav hela min familj sina liv till Jesus. Två år efter det när jag var fjorton år blev jag helad från min hudsjukdom.
Wow, jag var så tagen av hans historia. Jag hade aldrig någonsin kunnat ana att han var född med bölder över hela kroppen. Och vilket vittnesbörd, jag visste knappt vad jag skulle säga!
Lite senare samma kväll efter ett husförsamlingsmöte lutar sig Colton (teammedlem) över till mig och säger visste du att han (pekar på Bisey) har blivit uppväckt från de döda?
- Nä lägg av, du skojar!
- Jo, det är sant. Fråga honom själv.
- (med skämt i rösten) Bisey, visst har inte du blivit uppväckt från de döda?
- Jo, det är faktiskt sant. För 3 år sedan när jag var 17 klättrade jag upp i ett träd och så blev jag stucken av en geting på handen. I nästa sekund kom en till och stack mig på läppen och efter det minns jag inget mer. Men min kompis som var med mig berättade. Jag föll ner från trädet som sträckte sig ut över en klippvägg. Jag föll 40 meter och ner i en flod. Min kompis lyckades få upp mig ur vattnet men jag var livlös. Mina läppar hade svullnat upp och jag hade varken puls eller andning. Så de tog mig till kyrkan och samlade alla och de bad och grät för mig hela natten och på morgonen vaknade jag och när jag slog upp ögonen var jag i kyrkan!
(killen är uppenbarligen ovetandes getingallergiker)
Min haka behövde jag plocka upp från hallgolvet för den kunde inte längre hålla sig uppe av sig självt.
-Men? -Varför?! Hur? Nämen? Att.. Varför sa du inte det när jag frågade tidigare idag?!!!!!!
- Men då frågade du ju bara om varför jag blev kristen.
(-Ja just det ja, man kanske skulle ha lagt till .. Om du har några eventuella upplevelser av att bli uppväckt från de döda så går det bra att lägga till dem..)
Självklart kunde ja inte somna på flera timmar efter att ha hört hans vittnesbörd. SÅÅÅ HÄFTIGT!
När jag var elva år berättade min morbror för mig om Jesus. Jag var lite skeptisk först men sen när jag fick höra att Jesus kunde hela bestämde jag mig för att ge honom ett försök. Jag var nämligen född med en hudsjukdom och hade därför haft bölder över hela kroppen ända sen jag var liten. Många gånger tog mina föräldrar mig till templet och offrat för att jag skulle bli frisk. Jag hade besökt flera läkare, präster och häxdoktorer men alla utan framgång. Så jag började gå till kyrkan och läsa Bibeln. Men när min mamma fick reda på det sa hon att det var en skam för familjen och att hon skulle slänga ut mig på gatan om jag blev kristen. Men jag lyssnade inte på det utan fortsatte att be till Jesus. Jag bad att min familj skulle bli kristen också. Ett år senare gav hela min familj sina liv till Jesus. Två år efter det när jag var fjorton år blev jag helad från min hudsjukdom.
Wow, jag var så tagen av hans historia. Jag hade aldrig någonsin kunnat ana att han var född med bölder över hela kroppen. Och vilket vittnesbörd, jag visste knappt vad jag skulle säga!
Lite senare samma kväll efter ett husförsamlingsmöte lutar sig Colton (teammedlem) över till mig och säger visste du att han (pekar på Bisey) har blivit uppväckt från de döda?
- Nä lägg av, du skojar!
- Jo, det är sant. Fråga honom själv.
- (med skämt i rösten) Bisey, visst har inte du blivit uppväckt från de döda?
- Jo, det är faktiskt sant. För 3 år sedan när jag var 17 klättrade jag upp i ett träd och så blev jag stucken av en geting på handen. I nästa sekund kom en till och stack mig på läppen och efter det minns jag inget mer. Men min kompis som var med mig berättade. Jag föll ner från trädet som sträckte sig ut över en klippvägg. Jag föll 40 meter och ner i en flod. Min kompis lyckades få upp mig ur vattnet men jag var livlös. Mina läppar hade svullnat upp och jag hade varken puls eller andning. Så de tog mig till kyrkan och samlade alla och de bad och grät för mig hela natten och på morgonen vaknade jag och när jag slog upp ögonen var jag i kyrkan!
(killen är uppenbarligen ovetandes getingallergiker)
Min haka behövde jag plocka upp från hallgolvet för den kunde inte längre hålla sig uppe av sig självt.
-Men? -Varför?! Hur? Nämen? Att.. Varför sa du inte det när jag frågade tidigare idag?!!!!!!
- Men då frågade du ju bara om varför jag blev kristen.
(-Ja just det ja, man kanske skulle ha lagt till .. Om du har några eventuella upplevelser av att bli uppväckt från de döda så går det bra att lägga till dem..)
Självklart kunde ja inte somna på flera timmar efter att ha hört hans vittnesbörd. SÅÅÅ HÄFTIGT!
Vad äter man i Nepal?
I ett antal veckor har jag tänkt att jag skulle skriva det här inlägget, men det har liksom inte blivit av. Men här kommer det tillslut!
Vad äter man för mat i Nepal, det är ganska lätt att svara på för variationen är inte så stor. Skulle man däremot skriva vad man äter för mat i Sverige skulle listan bli oändligt lång.
Dal-bhat!
Linssoppa (dal) och ris (bhat) detta är det absoluta standard målet i Nepal och det äts morgon, middag, kväll. Till detta kan man ha olika tillbehör som tex. Kyckling eller fisk vid festtillfällen. Men det vanligaste är en varm röra med potatis, curry, ärtor, paprika, chili och blomkål som man får till.
Samosas
Samosa är ett friterat knyte med potatisröran jag beskrev ovan inbakat i sån här frasdeg som jag absolut inte kommer ihåg vad det heter nu. I storlek som en knytnäve och riktigt goda faktiskt!
Momos
Ett litet, litet knyte i mjukdeg som kokas och har olika innehåll som tex ångade grönsaker, kyckling eller get.
Roti
Är ett sorts pitabröd med potatissmak som man lägger potatisröran i som en wrap.
Papafry
Ett friterat bröd, påminner lite om nachochips. Tillbehör vid finare tillfällen.
Chowmein
Nudlar och grönsaker.
Om du går till en resturang kan du beställa momos, samosas m.m. Men här på basen äter vi dalbhat 1-2 gånger om dagen och nudlar resten.
Oj jag höll på att glömma! Chai-teet, det är supergott och serveras minst 2 gånger om dagen. Mjölk the med ingefära, kanel, koriander m.m.
Är maten stark?
På vissa ställen ja, men tyvärr nästan aldrig här på basen. Snarare tvärt om, tror det är för att de vill va snälla mot oss västerlänningar. Men ibland skulle de inte göra något med lite smak.
Vad är en Nepales favoritmat?
Nu har jag ju inte frågat alla men ändå ganska många och ALLA jag frågat har svarat: Dalbhat!
Vad äter man för mat i Nepal, det är ganska lätt att svara på för variationen är inte så stor. Skulle man däremot skriva vad man äter för mat i Sverige skulle listan bli oändligt lång.
Dal-bhat!
Linssoppa (dal) och ris (bhat) detta är det absoluta standard målet i Nepal och det äts morgon, middag, kväll. Till detta kan man ha olika tillbehör som tex. Kyckling eller fisk vid festtillfällen. Men det vanligaste är en varm röra med potatis, curry, ärtor, paprika, chili och blomkål som man får till.
Samosas
Samosa är ett friterat knyte med potatisröran jag beskrev ovan inbakat i sån här frasdeg som jag absolut inte kommer ihåg vad det heter nu. I storlek som en knytnäve och riktigt goda faktiskt!
Momos
Ett litet, litet knyte i mjukdeg som kokas och har olika innehåll som tex ångade grönsaker, kyckling eller get.
Roti
Är ett sorts pitabröd med potatissmak som man lägger potatisröran i som en wrap.
Papafry
Ett friterat bröd, påminner lite om nachochips. Tillbehör vid finare tillfällen.
Chowmein
Nudlar och grönsaker.
Om du går till en resturang kan du beställa momos, samosas m.m. Men här på basen äter vi dalbhat 1-2 gånger om dagen och nudlar resten.
Oj jag höll på att glömma! Chai-teet, det är supergott och serveras minst 2 gånger om dagen. Mjölk the med ingefära, kanel, koriander m.m.
Är maten stark?
På vissa ställen ja, men tyvärr nästan aldrig här på basen. Snarare tvärt om, tror det är för att de vill va snälla mot oss västerlänningar. Men ibland skulle de inte göra något med lite smak.
Vad är en Nepales favoritmat?
Nu har jag ju inte frågat alla men ändå ganska många och ALLA jag frågat har svarat: Dalbhat!
Ledsen att de inte funkar med bilder :[
OH MY GOD is moving in NEPAL!
De senaste två veckorna har varit minst sagt INTENSIVA! Vi har börjat tidigt varje morgon vandrat till olika byar, predikat, gjort draman, bett för massor med människor m.m. sedan ätit sen lunch runt 2, halv 3 och efter det besökt en husförsamling varje eftermiddag vid 4. Kommit hem strax innan det blivit mörkt vid sex, halv sju. Ätit kvällsmat vid 7 och sedan somnat tidigt. Må-lör. Ja nu är vi trötta, men när man tänker på allt som hänt och händer så kan man ju inte annat än att fortsätta. Och så är det ju faktiskt inte många dagar kvar :]
Idag (onsdag) tillexempel vandrade vi till en by där Robin predikade gosplet. Och jag fick be med en kvinna som ville ta emot Jesus efter det! Omar, vår kontaktperson som är med oss och översätter tog hennes telefonnummer och eftersom kyrkan låg så långt därifrån så kan hon inte ta sig dit men Omar och de andra från kyrkan bestämde att de skulle komma dit och besöka henne istället, typ som en cellgrupp. Så häftigt!
Bara en person som tar emot Jesus är såklart jättebra men förra veckan på ett av våra open airs var det 25 som tog emot Jesus på bara ett ställe!
Det händer så mycket här så det är svårt att hinna smälta allt. På torsdag nästa vecka börjar deebrief, då är vi klara med allt arbete och då ska vi bara processa de sista dagarna vilket ändå ska bli väldigt skönt.
Det finns så mycket mer som jag måste skriva om men jag har varit så trött så jag har inte orkat någonting när vi kommit hem. Men kanske att det blir lite lugnare i helgen :]
Idag (onsdag) tillexempel vandrade vi till en by där Robin predikade gosplet. Och jag fick be med en kvinna som ville ta emot Jesus efter det! Omar, vår kontaktperson som är med oss och översätter tog hennes telefonnummer och eftersom kyrkan låg så långt därifrån så kan hon inte ta sig dit men Omar och de andra från kyrkan bestämde att de skulle komma dit och besöka henne istället, typ som en cellgrupp. Så häftigt!
Bara en person som tar emot Jesus är såklart jättebra men förra veckan på ett av våra open airs var det 25 som tog emot Jesus på bara ett ställe!
Det händer så mycket här så det är svårt att hinna smälta allt. På torsdag nästa vecka börjar deebrief, då är vi klara med allt arbete och då ska vi bara processa de sista dagarna vilket ändå ska bli väldigt skönt.
Det finns så mycket mer som jag måste skriva om men jag har varit så trött så jag har inte orkat någonting när vi kommit hem. Men kanske att det blir lite lugnare i helgen :]
Café higher ground.
Efter en intensiv vecka fylld med evangelisation och ministry från morgon till kväll har vi nu gjort oss förtjänta av... En ledig dag! Och idag går vi ALL IN på café higher ground!
#frukost#middag#kvällsmat#
Det är för övrigt ett jättemysigt kristet café med fokus på ministry för utsatta kvinnor. De har en skönhetssalong också, funderar på att kanske gå dit sista dagarna innan vi åker hem. Skulle ju va kul och komma hem lite fräschare än de skick jag är i nu... #duschaengångiveckansnusk#skitundernaglarna#fetthårupphöjttilltio#m.m.m.m#
Är jätteledsen att de inte funkar med bilder, får visa i kyrkan hemma sen:] 📷
Jesu le tapailaj prim garnunza, fellows!
Framme i Katmandu.
I onsdags lämnade vi Daddelduhra för att ta oss tillbaka till Katmandu som är vår slutdestination här i Nepal.
Dagen började med att Robin blev matförgiftad på morgonen och behövde springa på toa i ett, detta i kombination med att han är och var genomförkyld var inte ett optimalt utgångsläge för den 20-timmars bussresa vi hade framför oss.. ((Stackars Robin)) men med hjälp av lite bön, dimor och hostmedicin så var han på benen.. Nästan i alla fall..
Efter vår skräckresa hit till Daddelduhra + med tanke på den bussolycka som inträffade här om dagen + en massa förböner om en trygg resa så visade det sig att vi skulle få åka en egen minibuss hela vägen till Katmandu! Vilken välsignelse!
Den hade till och med mönster på däcken och fungerande bromsar! Fönstrena gick och stänga och sätena satt fast i golvet! Att det dessutom bara var vi som åkte i den gjorde att vi kunde säga till när den skulle stanna så vi kunde gå på toa. Det enda som var lite minus var att den visade sig ha 13 säten istället för 17 som vi beställde (man vet ALDRIG vad man får här i Nepal). Så några av oss fick sitta på golvet. Jag låg på en resväska i trappen i 20 timmar, lyckades till slut somna och har numera blåmärken på ryggraden efter allt skump. Det har sina för o nackdelar med att sova djupt. Det är skönt för man glömmer vad som pågår och man kan drömma sig bort nån annan stans. Det dåliga är att man sover så tungt att man inte känner att man borde vakna och sätta sig upp för att huvudet håller på att bryta sig loss från nacken.
Men det absolut bästa av allt tycker jag iaf var att slippa åka i en överlastad buss som skumpar och vinglar så mycket att hjulen ställer sig på högkant i kurvorna. (Ja.. det blir så när man åker 70 personer (med packning) i en buss som har säten för 30.) Fruktansvärt trångt och obehagligt..
Vi överlevde alltså och befinner oss numera i Kathmandu på en ganska stor bas strax utanför city. Här ska vi bo de tre sista veckorna innan vi åker tillbaka till Hawaii. Det är som vanligt ministry vi ska göra här men det enda vi vet än så länge är att vi ska hjälpa till på något fotbollsläger den här veckan som kommer nu men mer än så vet nog ingen.
Det har förresten regnat idag för första gången sedan vi kom hit till Nepal. Det kom tillsammans med världens värsta åskväder, men det var riktigt mysigt faktiskt, påminde lite om hemma. Men nu måste jag sova, Robin snarkar redan och imorn ska vi upp tidigt. Godnatt!
*bussolyckan. Förra veckan var en buss på väg till Daddelduhra. Men när den passerade genom ett moln blev det så dimmigt och vägen var fortfarande hal av kylan så den körde av vägen och utför ett stup och föll 600meter. Vi åkte förbi olycksplatsen på vägen ner men det gick inte att se ner till bussen men man såg vart den kört av och diverse delar som låg utspridda längs med berget.
Engelskaundervisning o volleyboll.
Engelska undervisning, damm, volleyboll, femkamp, damm, hackiesack, basket, damm och lite mer DAMM = dagens innehåll.
Barnen i skolorna har lov eftersom det är så kallt så de kan inte gå i skolan. Vi tillsammans med ungdomsledaren härifrån bestämde därför att ha lite aktiviteter med barnen i kombination med engelskaundervisning. Så på förmiddagen undervisade vi engelska för 10-17åringar. Sen gick alla hem och åt och kom tillbaka på eftermiddagen för lekar och aktiviteter. Hela skolgården är en öppen jordyta som dammar som bara den.. Därav allt damm. Överallt verkligen.. #lunginflammationorsakatavdamm
nejtack# tur att det man kan andas genom halsduken...
Nu ska vi gå upp till kyrkan och ha lite minestry där, alla barn som vill får följa med. Grejen är att skolan är hindu så vi får inte göra något ministry här, men i kyrkan går de såklart bra!
Ikväll ska vi till Debbies igen :] :] :]
Filmkväll
Har haft feber några dagar men är bättre nu. Tror det var för att jag tog ut mig på mastodont-grävar-dagen. Har aldrig någonsin uppskattat febervärme så mycket som här, det var nästan skönt att ha feber.
Ikväll är vi hos Debbie (den supersnälla missionären) o äter mat o ser på film ;) Det är så skönt o få göra något mer "vanligt" emellanåt typ som ikväll, se på film. Att det dessutom finns wifi OCH ström på samma gång gör det hela ännu bättre!
För övrigt har vi det bra och är okej, eller ja det var jordbävning här idag men det var inget allvarligt.
Nu ska vi se på film o äta popcorn, auf wiedersehen!
Husbygge..
Hejhå, hejhå, vi ska till gruvan gå..
Ja ungefär så kändes det när vi hoppade ut från jeepen och började vår vandring på de smala stigarna med hackor och spadar redo att ta oss an utmaningen: gräva ut en grund i bergssluttningen. Det som alltså var en brant backe skulle förvandlas till en jämn yta (tänk sutteräng) så att de skulle kunna läggas en grund där. Nu är ja inte så bra på att förklara o tyvärr funkar det inte att ladda upp bilder men det här innebär i iallafall följande: att väldigt många kubikmeter stenar och jord måste grävas upp och lyftas bort!
Vi jobbade som djur hela dagen och det
var faktiskt ganska kul.
När vi kom hem sen sent på kvällen och termometern hade börjat krypa mot nollan (vilket i Nepal även innebär inomhus) så var det inte lika kul att tvinga sig in i duschen.. Eller ja menar kranen.
Ja ungefär så kändes det när vi hoppade ut från jeepen och började vår vandring på de smala stigarna med hackor och spadar redo att ta oss an utmaningen: gräva ut en grund i bergssluttningen. Det som alltså var en brant backe skulle förvandlas till en jämn yta (tänk sutteräng) så att de skulle kunna läggas en grund där. Nu är ja inte så bra på att förklara o tyvärr funkar det inte att ladda upp bilder men det här innebär i iallafall följande: att väldigt många kubikmeter stenar och jord måste grävas upp och lyftas bort!
Vi jobbade som djur hela dagen och det
var faktiskt ganska kul.
När vi kom hem sen sent på kvällen och termometern hade börjat krypa mot nollan (vilket i Nepal även innebär inomhus) så var det inte lika kul att tvinga sig in i duschen.. Eller ja menar kranen.
Medical-camp.
I torsdags åkte vi tillsammans med några läkare och pastorer till en by som är så pass isolerade att de helt saknar sjukvård. Vi åkte så klart buss (va annars?!) och resan som bara skulle ta två, tre timmar var visst en 5 timmars bussresa på de mest slingriga, branta terpentinvägar du någonsin, NÅGONSIN kan föreställa dig. Upp och ner för bergen skulle vi, vägarna var så smala att när man tittade ut genom fönstret såg man inte ens vägkanten!! Utan bara 100 meters stup, på en del ställen hade vägen rämnat och lämnat stora hål. Och ibland fick vi gå ut och rulla bort stenbumlingarna som rasat ner på vägen. Givetvis körde vi fast med bussen i ett lerig brant krök. Nosen på bussen gled utför kanten och vi fick gå ut och putta. Nu undrar ni säkert om det här ens är sant för det kan ju inte va möjligt att.. Nä o det kan det ju inte heller för man kan ju inte passera med buss över en väg som rämnat. Men chauffören han körde och fram kom vi och överlevde gjorde vi dit och tillbaka och JA änglarna fick jobba hårt.
Väl framme på campet var hundratals samlade för sjukvård. Mitt i folkhopen gjorde vi vårt program och efteråt erbjöd vi förbön. Folk kom från alla håll och när det fick se andra bli helade utbröt nästan tumult. Trots att vi gjort vårt program innan så trodde dem att det var magi så då fick vi avbryta och predika Guds kraft istället. Och sen efter det fick vi mass-be för folk i grupp istället för att hinna alla.
Nästa dag delade vi in oss i två grupper och vår grupp gick till en skola som låg i närheten. När vi kom dit lät rektorn avbryta alla lektioner och alla elever samlades ute på skolgården (ca 300) där de hade en stor scen där vi gjorde vårt program. Jag vittnade och Spencer predikade o så gjorde vi Jesusdramat också. Trots att rektorn var hindu lät han oss göra allt detta, efteråt fick vi be för eleverna. Ja o Katy sjöng lite sånger med de mindre barnen som flockats kring oss när programmet var slut. Under tiden (sååå typiskt att ja missa det som kommer nu..) så kom en kille fram till Spencer och ville att han skulle be för hans rygg. Spencer bad en gång men inget hände o han tyckte att killen stod så konstigt så efteråt bad Spencer honom sätta sig på en stol med ryggen intill kanten och sträcka ut benen och då var det ena benet 3cm kortare än det andra. Så han bad för killen och beordrade benet att växa ut i Jesunamn och ryggsmärtan att försvinna. OCH DET BLEV SÅ BENET VÄXTE UT OCH RYGGSMÄRTAN FÖRSVANN! Pojken hoppade upp ur stolen och var alldeles till sig. Käääära någon nu har jag inga ord kvar mer än att Gud är god och det här är galet!
Väl framme på campet var hundratals samlade för sjukvård. Mitt i folkhopen gjorde vi vårt program och efteråt erbjöd vi förbön. Folk kom från alla håll och när det fick se andra bli helade utbröt nästan tumult. Trots att vi gjort vårt program innan så trodde dem att det var magi så då fick vi avbryta och predika Guds kraft istället. Och sen efter det fick vi mass-be för folk i grupp istället för att hinna alla.
Nästa dag delade vi in oss i två grupper och vår grupp gick till en skola som låg i närheten. När vi kom dit lät rektorn avbryta alla lektioner och alla elever samlades ute på skolgården (ca 300) där de hade en stor scen där vi gjorde vårt program. Jag vittnade och Spencer predikade o så gjorde vi Jesusdramat också. Trots att rektorn var hindu lät han oss göra allt detta, efteråt fick vi be för eleverna. Ja o Katy sjöng lite sånger med de mindre barnen som flockats kring oss när programmet var slut. Under tiden (sååå typiskt att ja missa det som kommer nu..) så kom en kille fram till Spencer och ville att han skulle be för hans rygg. Spencer bad en gång men inget hände o han tyckte att killen stod så konstigt så efteråt bad Spencer honom sätta sig på en stol med ryggen intill kanten och sträcka ut benen och då var det ena benet 3cm kortare än det andra. Så han bad för killen och beordrade benet att växa ut i Jesunamn och ryggsmärtan att försvinna. OCH DET BLEV SÅ BENET VÄXTE UT OCH RYGGSMÄRTAN FÖRSVANN! Pojken hoppade upp ur stolen och var alldeles till sig. Käääära någon nu har jag inga ord kvar mer än att Gud är god och det här är galet!
En vanlig dag i Nepal...
I onsdags vandrade vi till en bergsby som låg på bergsryggen mitt emot oss. Det innebar att vi behövde vandra hela vägen nerför berget, eller ja inte riktigt hela för när vi närmade oss botten fanns det en hängbro vi kunde passera. Sen var det bara att påbörja färden uppåt för att slutligen komma till byn på andra sidan. Folk började följa oss på vägen så när vi tillslut kom till en öppen yta kunde vi starta vårt program. Vi det laget hade hela byn samlats och det var fullt med folk över allt. Vi gjorde ett gospeldrama om Jesu död och uppståndelse. Jessie delade sitt vittnesbörd och Johnny predikade. Vi spelade lite sånger också. Efteråt fick vi be för dem och det var flera som blev helade. Det är helt galet vad God is moving in Nepal! O det bästa av allt, så här ser nästan varenda dag ut här! Jeei Massie!
Jeeij Massé!
De senaste dagarna har vi vandrat till olika byar och gjort open airs, typ gatuevangeliserat med draman, vittnesbörd och predikan m.m. I förrgår gick vi till en by som var helt onådd och turligt nog var alla samlade för ett bymöte så vi fick vara med där och vittna för dem.
Igår besteg vi ett berg som var jättebrant, det kändes som att vi aldrig skulle komma till toppen men så tillslut kom vi äntligen upp och den utsikten vi fick var helt klart värt besväret.
Idag är det lördag här och det är då Nepaleserna går till kyrkan. Vi delade upp teamet i två grupper och gick till en kyrka var. Vår grupp gick till den lilla kyrkan som var i ett rum stort som hälften av vårat vardagsrum ungefär där vi trängdes med ca 40 andra besökare som gladeligen sjöng och prisade Gud ända från tårna. Vi gjorde ett drama på en knapp kvadratmeter (!!!), Christian delade ett vittnesbörd och jag fick predika. Jag gjorde hjärtat-predikan som jag gjort förut hemma bara att den blev lite mer Nepalistyle. Efteråt stannade vi kvar och lekte med barnen. Jag och Katy bad för en gammal kvinna som kom fram till oss och pekade på hennes knä och visade att hon hade ont. När vi hade bett klart sken hon upp och gick iväg. Så jag hann aldrig få något svar eller tecken på om det var bra men jag antar det?!
Idag skiner solen igen, skönt! Både igår och i förrgår var det lite mulet och det blir så vansinnigt kallt om inte solen får värma upp lite under dagarna iallafall.
Annars har vi det bra här, börjar vänja sig vid att ...man bara kan duscha en eller max två gånger i veckan. Och att kläderna blir så rena som man tvättar dem, så de gäller o gno ordentligt. Att strömmen och vattnet är begränsat, men när det väl kommer på blir man nästan barnsligt glad. (Fast samtidigt gillar jag att tända ljus på kvällen när strömmen är borta.) Att mornar och kvällar innebär EXTREM KYLA. Hur som helst, visst man kan undra varför vi byter det här mot svensk standard men jag tycker verkligen att det här är så nyttigt. Jag har aldrig någonsin varit så nära en kultur som denna för en så lång tidsperiod och det lär mig verkligen att uppskatta och vara tacksam för allt det jag har där hemma. Som dessutom faktiskt väntar på mig o som jag får komma hem till om några månader. Så så farligt är det ju inte. Men vi får väl se med tiden om jag ändrar mig, om några veckor kanske jag skriver värsta Nepal- klago-inlägget *hoppas inte*. Då får jag väl påminna mig om det jag skrev nu.
Saknar min familj, mina vänner, mitt jobb och min församling. Men jag vet ju att ni finns där när jag kommer hem. Så det är mer som att jag ser fram emot er ;) massor med kramar till er!
Igår besteg vi ett berg som var jättebrant, det kändes som att vi aldrig skulle komma till toppen men så tillslut kom vi äntligen upp och den utsikten vi fick var helt klart värt besväret.
Idag är det lördag här och det är då Nepaleserna går till kyrkan. Vi delade upp teamet i två grupper och gick till en kyrka var. Vår grupp gick till den lilla kyrkan som var i ett rum stort som hälften av vårat vardagsrum ungefär där vi trängdes med ca 40 andra besökare som gladeligen sjöng och prisade Gud ända från tårna. Vi gjorde ett drama på en knapp kvadratmeter (!!!), Christian delade ett vittnesbörd och jag fick predika. Jag gjorde hjärtat-predikan som jag gjort förut hemma bara att den blev lite mer Nepalistyle. Efteråt stannade vi kvar och lekte med barnen. Jag och Katy bad för en gammal kvinna som kom fram till oss och pekade på hennes knä och visade att hon hade ont. När vi hade bett klart sken hon upp och gick iväg. Så jag hann aldrig få något svar eller tecken på om det var bra men jag antar det?!
Idag skiner solen igen, skönt! Både igår och i förrgår var det lite mulet och det blir så vansinnigt kallt om inte solen får värma upp lite under dagarna iallafall.
Annars har vi det bra här, börjar vänja sig vid att ...man bara kan duscha en eller max två gånger i veckan. Och att kläderna blir så rena som man tvättar dem, så de gäller o gno ordentligt. Att strömmen och vattnet är begränsat, men när det väl kommer på blir man nästan barnsligt glad. (Fast samtidigt gillar jag att tända ljus på kvällen när strömmen är borta.) Att mornar och kvällar innebär EXTREM KYLA. Hur som helst, visst man kan undra varför vi byter det här mot svensk standard men jag tycker verkligen att det här är så nyttigt. Jag har aldrig någonsin varit så nära en kultur som denna för en så lång tidsperiod och det lär mig verkligen att uppskatta och vara tacksam för allt det jag har där hemma. Som dessutom faktiskt väntar på mig o som jag får komma hem till om några månader. Så så farligt är det ju inte. Men vi får väl se med tiden om jag ändrar mig, om några veckor kanske jag skriver värsta Nepal- klago-inlägget *hoppas inte*. Då får jag väl påminna mig om det jag skrev nu.
Saknar min familj, mina vänner, mitt jobb och min församling. Men jag vet ju att ni finns där när jag kommer hem. Så det är mer som att jag ser fram emot er ;) massor med kramar till er!
